Återblicken: Kjell-Ove ”Koa” Andersson har intervjuat sin barndomskompis Gunnar Blombäck som är högaktuell som välsedd gäst i Skövde.
Välkommen tillbaka till Arena Skövde – säger vi idag till Gunnar Blombäck, 65.
Nybliven ålderspensionär, tränare för GF Kroppskultur, och i stan för att möta HK Skövde.
– Jag vill fortfarande vinna varenda match vi spelar, säger IFK-ikonen inför återseendet.
Blombäcks handbollsresa är enorm, vilket bekräftas av HK-coachen Mats Ljungkvist inför söndagens match i Arena C (avkast kl 15.45);
– Jag spelade tillsammans med 14 år äldre Gunnar i IFK:s A-lag i mitten på 80-talet. Därefter blev han min tränare och är absolut den som betytt mest för min karriär.
-Hur menar du då?
– Hans ledarstil var speciell. Gunnar var, och är förmodligen fortfarande, väldigt krävande. Men vi nådde också resultat. Han intalade oss att det inte fanns några genvägar till framgång och det är den IFK-skolan som gäller även idag.
-Hur blir det att coacha ett ungdomligt IFK mot Blombäcks Kroppskultur i division 2 västra?
– Spännande. Och ett glatt återseende. Men vi kommer nog inte att munhuggas. Man vill ju inte dra på sig något gult kort. Så må bästa laget vinna…
Mats Ljungkvist lämnar därefter över stafettpinnen till sin gamle läromästare som står och rör i grytorna hemma i numera Uddevalla när vi påkallar uppmärksamhet eftermiddagen före match.
-Hur ser du, köksmästarn, på mötet mot ditt förra IFK med Mats Ljungkvist som motståndarcoach?
– IFK Skövde är och förblir alltid ”min förening”. Det var där jag började i pojkhandbollen, som det hette på den tiden, Och fick vara med om en fantastisk utveckling som jag känner mig delaktig i fortfarande även om det var tio år sedan jag lämnade mitt tränaruppdrag i klubben.
– Beträffande Mats (Ljungkvist) har jag enbart gott att säga. En riktig fajter med stort spelsinne. En av de bästa mittnior/treor vi haft i IFK. Tyvärr, i Mats fall (född 1968), kom han i kläm mellan Magnus Andersson (1966) och Stefan Lövgren (1970). Annars hade också Mats varit en A-landslagsman. Nu gläder det mig att han sprider sin handbollskunskap vidare som framgångsrik IFK-ledare. Mats vet vad som krävs, beträffande disciplin och tuff träning, för att nå framgångar.
-Hur kommer du ihåg din egen A-lagsdebut?
– Tror att jag var 16-17 nånting, minns inte riktigt. Bara att jag som junior fick dubblera först i B-laget och där snodde några straffkast från betydligt äldre lagkamrater (ha, ha). Lagledar- Nisse, pappa till en av spelarna, var inte speciellt munter.
-Du värvades så småningom till Göteborg och Västra Frölunda i högsta serien?
– Inte mycket att fundera på utan det gällde ta chansen när den uppenbarade sig.
-Fast sommaren 1979, för 40 år sedan, inträffade något märkligt?
– Vi tränade stenhårt under ledning av Lars-Erik Säll. Frölunda var känt för att springa mest i handbollssverige. Jag hade noterat bästa tiden på milslingan i Skatås, men dan efter halkade jag i en våt slänt när jag klippte gräset på mitt sommarjobb. Högerfoten gled in under gräsklipparn som tog med sig två och en halv tå.
-Hur tänkte du då?
– Ja, du. Med söndertrasad fot, en massa stygn, nyopererad, med smärtor, och påverkad av morfinsprutor. Hur tänker man!? Sjuksköterskan gav mig ett par kryckor och sa ”kan du gå 25 meter framåt i korridoren får du åka hem från sjukhuset”. Men räkna med att det tar lång tid för att kunna gå normalt igen. Stortån, du mist, är viktig för balansen.
Och…!?
– Jag gick 26 meter och var svimfärdig. Åkte sedan rullstol i några veckor, men var tillbaka till höstupptakten med ett specialformat inlägg i skon. I seriepremiären mot Ystad den 3 oktober, mindre än fyra månader efter olyckan, spelade jag handboll igen.
-Du har alltid varit envis?
– Nästa fråga, tack!
-Då snackar vi exempelvis om återkomsten till Skövde och IFK?
– Vi gjorde som förening ett jäkla race mellan 1980 och 1990 när vi äntligen tog steget upp till högsta serien. Femte gången gillt efter fyra missade kval. Jag var med på hela resan. Som spelare, spelande tränare, och tränare.
-Därefter har IFK Skövde behållit sin status som topplag under snart 30 säsonger?
– Fantastiskt! Och klubben har snuddat vid SM-guld, fostrat spelare till olika landslag och underhållit många Skövdebor som älskat handboll. Vi genomgick ett stålbad både ekonomiskt och sportsligt och la samtidigt grunden till en organisation med stark ungdomsverksamhet som varit och är klubbens adelsmärke.
-Är avancemanget till dåvarande elitserien ditt bästa IFK-minne?
– Ett bland många. Speciellt när supporters stannade kvar i Idrottshallen, sjöng och firade en timma efter slutsignalen.
-Vilka fler minnen?
– Vårt första junior-SM-guld 1976. Jag var 21 år och tränare. Spelarna 17-18 år, vilka jag började träna när jag var 14 år. Vi åkte bland annat till Lund och spöade Lugi med flera juniorlandslandsmän. Vi fick sedan spela finalen hemma i Idrottshallen, mot Kiruna AIF med kusinerna Rantatalo, och vann med förkrossande 19-9.
– Vinsten i Challange Cup är också något man tar med sig in i ålderdomen.
-SM-finalen 2005?
– Vi hade vunnit serien och stod väl egentligen som favoriter i finalen mot Sävehof. Tyvärr förlorade vi med en boll. Surt eftersom vi ledde med sex mål innan deras målvakt, Per Sandström, började storspela när han egentligen var på väg ut för att bytas. Men vilken happening. Skövde HF spelade också final och jag tror att det var totalt 50 bussar med supporters från Skövde som tog sig till den första finalen i Globen någonsin.
-Nu backar vi bandet – till 1993?
– Jag fick ett erbjudande om att vara förbunskapten i Schweiz som kommit fyra vid Sverige-VM detta året. Ett erbjudande som inte gick att motstå.
-Du stannade mindre än två år i alplandet?
– Många av de bästa slutade i landslaget efter VM. Men jag ångrar inte min vistelse där nere. Det var mycket lärorikt både socialt och sportsligt.
-Nästa anhalt – Stavanger i Norge?
– Jag var i Spanien och spelade golf hos och med Bengt ”Bengan” Johansson” när frågan dök upp. Stavanger hade inte vunnit på elva matcher och önskade byta tränare i februari. Vi hängde kvar. Och jag blev kvar i stan i sex år. Vi blev norska seriemästare och vann cupen två gånger.
-År 2000 kom du tillbaka till IFK Skövde?
– Det lockade när dåvarande ordföranden, Claes-Göran Olsson, ringde. Claes-Göran och jag hade kamperat ihop långt tidigare. Och nu kändes rätt att återvända hem.
-Du och Claes-Göran gjorde några resor tillsammans?
– Den man tänker på först är när vi åkte till Leningrad 1990. Vi behövde förstärka på nio meter inför debuten i elitserien. Jag hade tidigare haft kontakt med ryske tränaren Sidorenko och Olsson hade ryska affärskontakter genom sitt företag.
– Vi fick tips om Alexander Sokol som tilläts komma från sin klubb Zaparotije i Ukraina och träna med Neva Leningrad medans vi var där. Tre pass om dan, för övrigt. ”Sasja” charmade och övertygade oss och vi skrev ett kontrakt. Men Sokol blev mer en handelsvara än en normal handbollsövergång med tanke på alla möten och omfattande pappersexercis som krävdes för att få hit honom och hans familj.
-En lyckad värvning?
– Absolut. Han drog fullt hus redan på första träningen i Fjärilshallen och sköt fem mål i debuten mot svenska mästarna Drott. Andra säsongen vill jag påstå att han var bäst i hela elitserien. Den tredje blev tyvärr förstörd av skador.
Gunnar Blombäck lämnade, parallellt med Alexander Sokol, IFK Skövde med resultatraden 7-2-5 under sina tre första år i elitserien.
Efter hemkomsten skrevs tabellplaceringarna till 7-4-5-2-1-4-6-9-9 mellan 2001 och 2009.
-Efter detta tvingades du kliva av?
– Allting har sin tid, vilket är något man fått lära sig med åren.
-2009-2017 tillbringade du åter i Stavanger?
– Jag var välkommen tillbaka. IFK Skövde, Viking Stavanger, och GF Kroppskultur är de enda tre klubblag jag tränat under snart 35 år, så jag är ganska trogen.
-Du ledde dessutom det svenska U-landslaget till VM-guld 2007?
– Också ett härligt minne. Vi var nederlagstippade som ”icke rätt årgång” trots att vi spelat EM-final mot Tyskland året innan. Nu vann vi VM-finalen efter underläge med sju bollar. Ja sa till pojkarna när upphämtningen började att ”när tyske coachen drar upp byxorna mot armhålorna, då är vi på gång”
Gunnar gapskrattar när ämnet kommer på tal. Han vet att marginalen är liten mellan vinst och förlust.
-Är du en dålig förlorare?
– Jag gillar hellre att vinna.
-Hur ser du på uppdraget att coacha ditt nya lag mot ditt gamla IFK Skövde?
– Jag har gjort det en gång tidigare med Viking Stavanger i en träningsturnering för 20 år sedan. Då vann vi!
-Det sägs att Kropps åker minibuss till bortamatcherna och du kör en av bussarna?
– Det händer. Men inte denna söndan. Då tar vi stor buss från Uddevalla.
-Blir det sedvanlig uppladdning och/eller nedvarvning på Vallegrillen?
– Ha, ha. Nej, vi kommer direkt till hallen och drar hem omedelbart efteråt. Men Vallegrillen är för mig IFK-grillen och Krögar-Kennys mat är alltid pålitlig. I synnerhet när han dukar upp grillbuffén…
-Vinner ni serien?
– Omöjligt att gissa. Det rör sig om ett getingbo med bland annat fyra lag som förra säsongen spelade i division 1. Jag vet förresten inte hur IFK Skövde resonerar. Spelar man med bästa laget, eller sparas några spelare till måndagsmötet mot Ystads IF i Handbollsligan.
– För vår del kör vi fullt ut med ett avsevärt föryngrat lag från i fjol. Vi har fått in två bosnier till en ung trupp som var en poäng från att slippa kval förra året och sedan åkte dit på ett mål i tredje kvalmatchen mot Drott.
– I Uddevalla accepterar vi läget. Det kommer inga buss- eller båtlass hit med färdiga handbollsspelare.
-Hur länge ger du dig själv chansen hos Kroppskultur – som nybliven pensionär?
– Jag jobbar heltid. Som instruktör på handbollsgymnasiet och med klubben. Jag har tagit mig an detta uppdrag med vetskap om vad som gäller och har kontrakt till och med sommaren 2021.
-Hur mycket ser du IFK Skövde numera?
– I stort sett varje match. De två senaste mot Alingsås och RIK har varit riktigt bra. Mitt tips är att Blåvitt blir topp 4 när serien är slutspelad.
-Vad blir titeln om du ska skriva en bok om din handbollskarriär och vad kommer första kapitlet att handla om?
– Så långt har jag inte tänkt ännu. Men det finns några anekdoter att berätta. Mer än så avslöjar jag inte i nuläget.
-Avslutningsvis – hur gå det för Sverige vid hemma-EM i januari?
– Historiskt sett bra för nationer som arrangerar mästerskap. Sverige är ett av sex lag som kan vinna mästerskapet. Men då måste våra målvakter vara riktigt bra och nyckelspelare som Jim Gottfridsson och Kim Ekdahl du Rietz skadefria.
Text: Kjell-Ove ”Koa” Andersson Foto: Viktor Ljungström
Tillägg
Gunnar Blombäck tar ut sina all star team med IFK-prägel.
1) Med spelare han tränat.
Målvakter: Johan Sjöstrand, Marcus Lindblad.
Vänstersexor: Jonas Källman, Rasmus Wremer.
Mittsexor: Mattias Gustafsson, Jerker Nyman.
Högersexor: Micael Schjölin, Niklas Forsmoo.
Vänsternior: Alexander Sokol, Dawid Nilsson.
Mittnior: Vegard Samdahl, Mats Ljungkvist.
Högernior: Andreas Larsson, Kristian Svensson.
Kommentar: ”Många duktiga spelare, med landslagsmeriter, som inte ens får plats”.
2) Med spelare han spelat
Målvakt: Robert Elovsson.
Vänstersexa: Magnus Frisk.
Mittsexa: Robert Wedberg.
Högersexa: Jan Adolfsson.
Vänsternia: Bengt-Inge Johansson.
Mittnia: Gunnar Blombäck.
Högernia: Magnus Börjesson
Kommentar: ”Jag kör rakt av på förstauppställningen som vann svenska cupen som division 1-lag efter att ha slagit ut sex allsvenska lag på vägen”.